Klockan närmar sig solnedgång över Prag. Det har varit, och är fortfarande, mycket varmt. Hela 35 grader i en stad inne i landet, långt borta från havet. Men ändå sitter jag på taket till Hotel Intercontinental, som inte är Prags vackraste byggnad men med ett suveränt läge. Dessutom har det de största rummen i stan.

På ena sidan flyter Moldau fram i maklig takt och jag kan i min fantasi höra Smetanas vackra komposition till floden. Vackert! Ja, till och med så mina ögon tåras. På andra sidan ser jag Gamla Nya Synagogan och dess bakvända klocka. På andra sidan Paris ligger Spanska Synagogan där Franz Kafka sitter grensle över en ansiktslös figur. Utstrålar den hopp eller förtvivlan? Eller bara en ensam man som funderar mitt i förskingringen? Jag behåller min tanke för mig själv och låter dig avgöra nästa gång vi är där tillsammans.

På vägen till hotellet gick jag över torget och betraktade Rådhuset och den mäktiga Tyn kyrkan. I kryptan vilar Tycho Brahe död sedan länge. Är det av sprucken blåsa? Eller var det Kepler som försökte förgifta honom med kvicksilver? Vi tar detta till diskussion när du kommer.

Inne på U Fleku var det stökigt och fullt som vanligt. Turistgrupperna avlöser varandra och vi låter dem göra det. Vi vet ju vilka rum som de inte får använda sig av. I de rummen sitter vi och njuter en iskall, hembrygd öl. Samtidigt väntar vi på att Svejik ska komma tillbaka klockan tre, efter kriget. Klassiska rader…

Utanför hotellet på andra sidan floden ser jag också Metronomen som pryder platsen där Stalin stod staty en gång, men det är länge sedan nu. Nu andas vi djupt och ser framåt.

Värmen är tryckande, men Helios ligger i sin solvagn nu och Feton drar honom västerut. Mörkret kommer snart. Då kommer Mozart smygande på smågatorna. Han drar från krog till krog och tar sig ett glas. Samtidigt arbetar hans hjärna febrilt och skapar nya harmonier. Jag ska aldrig glömma första gången jag såg och hörde Don Giovanni i Prag. Det var magiskt och skrämmande. Jag grät på slutet, mest för att det var så vackert, men samtidigt så oerhört grymt.

En annan kväll ska vi åka Segway genom stan. Även detta är ett drama, fråga bara min kollega Lotta. Sist for hon här fram längs avenyer och gränder. Brottet är preskiberat nu, men roligt hade vi. Inget kunde stoppa henne, absolut ingenting!

Mina ögon är trötta ikväll, de vill lägga sig till ro. Vi ska snart göra det, bara solen helt försvinner och Smetanas musik tonar bort. Då ska min själ få ro och förbereda sig för en ny dag med förväntansfulla gäster, som just i detta nu packar sina väskor för ett äventyr i Prag. Min kväll är slut, solen försvinner och jag kan bara tacka staden för ännu en stor upplevelse. Jag kramar dig Prag och tillsammans ska vi jobba hårt med gästerna som kommer.

Förresten har min favoritbutik Julius Meindl stängt och saknaden är stor. Var ska jag nu äta min lunch? Var ska jag nu visa ett litet ”hide-away” för mina gäster? Jag har alltså ett mission… Leta Mats, hitta något bra. Faktiskt så har Jaromir Jagrs ställe också stängt till sorg för alla hockeyfantaster. Men vi ska fixa något nytt, jag lovar.

Mest av allt älskar jag stunden då allt händer. Här och nu. Carpe Diem.

Nedskrivet på ett tak i nådens år 2015 den 6:e dagen i augusti, klockan 20.00.

 

Mats