När guden bland gudar, överguden Zeus, lutade sig tillbaka denna eftermiddag konstaterade han stolt: Detta var det bästa han varit med om. Återigen hade han gjort en utflykt från gudarnas boning ner mot oss, folket. Därifrån kunde han spana på det vackra landet. Helios hade dragit sin solvagn över himlen och värmde jorden, det var ljuvligt. På jorden flanerade alla skönheter, den ena fagrare än den andra. Alla var där, ”andres” och ”gynekes”, men bland dem var där en varelse som stod ut, ståtligare än alla de andra. Så vacker att Zeus beslutade kalla den världsdel vi lever i efter henne. Hon hette Europa.

”Javisst” säger du kanske nu, du har hört den förut. Precis just den sagan jag alltid berättar en eftermiddag efter en dag full av upplevelser, när du inte orkar ta till dig mer fakta. Det är bara en saga, men en saga så full av precis allt. Den innehåller skandaler, sensationer, ömhet, ljuv kärlek, ond bråd död och ett slut som inger hopp. Tron på en framtid, en fortsättning och att lyckan och kärleken ändå alltid finns. Den överger oss inte.

Likt Pandoras ask. Hennes nyfikenhet gick inte att stoppa. Asken hon hade framför sig skulle för alltid vara sluten och aldrig öppnas. Ändå gjorde hon det och ur asken försvann precis allt, utom Hoppet. Tron på en framtid.

Jag vet inte hur många gånger jag berättat sagan, men jag kommer att göra det om och om igen. Du kanske redan har hört den, men jag vet att när du sitter där i bussen och jag börjar berätta så lutar du dig behagligt tillbaka och betraktar de övriga nära dig. Alla de som aldrig fått höra detta. Du njuter för att du får vara med om ögonblicket då lyckan kommer tillbaka, hypnosen lägger sig över dina ögon och du vet att du lugnt kan slappna av och njuta. Du vet att de andra ska få sin beskärda del av eftermiddagslycka. Den du redan fick för många år sedan, men som du så gärna vill känna igen. Det blir aldrig tjatigt att höra om hur vackert det var när Europa föddes till oss som en gåva från Gudarna.

Nu har vi äntligen sommaren här. Det är så vackert som Zeus visste att det skulle vara. Vi är tillsammans med våra nära och kära och det dröjer länge innan vi åter ska ge oss in i verkligheten med möten, konferenser, avtal och beslut som måste fattas. Familjen och vännerna blir så mycket viktigare än allt som avhandlas sen. Krafterna samlas mentalt och fysiskt för att sedan inpå sensommaren och hösten återigen utnyttjas till fullo. När den sista kräftskivan är över står vi åter där och kramar om varandra någonstans i världen. Oavsett så finns Zeus med oss och låter oss återigen få höra historien om Europas underbara födelse.

Underbara vänner, var ni än befinner er, njut av den ljusa tid vid har framför oss. Vi ses snart igen! Om inte i Jerusalem, så någonstans i världen. Nära eller långt borta är mindre viktig. Bara vi ses.

Sommarkramar från min terrass vid en solnedgång över Öresund, en kväll i juni 2015.

Mats